Ikoner-Akademiens konferens ”Skönlitteratur i biblioteks- och skolarbetet” den 11 maj 2007

Nalen är ett nöjespalats med anor. Lokalerna är väl bevarade och det är med viss andakt man som jazzintresserad träder in, tänkandes ”om dessa väggar kunde tala…” Just den 11 maj är det nästan så. Då ljuder Louis Armstrongs musik i salen Harlem, medan de många deltagarna bänkar sig.

Ikoner-Akademiens ständige sekreterare Jan-Eric Malmquist inledde med några välkomstord innan han gick över till att tala om vad vi fyller vårt liv med. Framför allt fritiden och då framför allt mediekonsumtionen. 86% av befolkningen mellan 9 och 75 år ser dagligen på tv, 81% läser dagstidningar och 47% lyssnar på radio. Inte mindre än 38% läste i en bok varje dag. Ett imponerande antal diagram visades på väggen medan Malmquist varvade humoresker och fakta om vad och inte minst var läsarna läser; från tidningar fram till dagens ämne – skönlitterära böcker på biblioteket och i skolan.

Erik Peurell presenterade sig som litteratursociolog och påpekade att han inte stod där utifrån sitt nuvarande arbete på kulturdepartementet. En del av de egna undersökningar som han här tänkte presentera hade tidigare figurerat i MUSA, men var nu uppfräschade. Han inledde med att redogöra för bokbeståndet och minskningen på folkbiblioteken (räknat i exemplar).
Nyförvärven av vuxenlitteratur dalar och bokutlånen nära nog rasar.

Därefter kopplade Erik ihop de nedåtgående siffrorna från bibliotekens verksamhet med försäljningen av skönlitteratur under samma tidsperiod, 1988-2005 (enligt Förläggareföreningen). Den visar en markant ökning, som inte enbart kan hänvisas till den slopade bokmomsen 2002, eftersom ökningen började ett par år tidigare. 85% av den ökade försäljningen gäller pocketböcker. Trots en viss försiktighet med kausala samband, kan dessa händelser kopplas samman, menade Erik. Folk köper hellre pocket än lånar på biblioteket. En viktig faktor i sammanhanget är också att filialer har minskat med 29% och bokbussar med 32% under samma tidsperiod.

Med hänvisning till sina undersökningar om svenska folkets läsvanor vad gäller skönlitteratur, konstaterade Erik Peurell att läsvanor fixeras tidigt och man har i regel med sig dem resten av livet. Generellt finns små skillnader, som att yngre i dag läser mindre än äldre, att kvinnor läser mer än män, men snittet ligger runt 30%. Men att en tredjedel av befolkningen läser i bok varje dag är inte så tokigt när allt kommer omkring.

Chefen för Svenska Akademiens Nobelbibliotek Lars Rydquist och litteraturprofessor Birgitta Holm resonerade sedan kring frågan ”Varför skönlitteratur?” Lars inledde med att utvidga frågeställningen till ”Varför ska man läsa?” eller rent av ”Varför ska man dansa?” – anspelandes på Birgittas bok Pardans samt valet av konferenslokal – och ”Hur förhåller sig skönlitteraturen till framtiden?”. För Lars Rydquists personliga del blev litteraturen en viktig del i ungdomens identitetssökande. Detta var under 70-talet då det snarare var engagemanget än texten i litteraturen som var det viktigare. Först senare kom intresset för själva texten. Birgitta Holm uppehöll sig kring Tegnér och upptäckten av denne under studietiden. Hon talade om hur Tegnér nästan blev romantiker mot sin vilja, hur lätt det för henne var att förstå den Tegnér som sade ”egentligen levde jag blott då jag kvad” och hur litteraturen har hjälpt henne i kontakten med sitt inre liv. Därefter gick Birgitta Holm över till Julia Kristevas psykolingvistiska teorier och hur Kristeva ser språket som en behållare för det semiotiska flödet samt att språket har en förmåga att göra sig påmint som ett avtryck. Birgitta nämnde två poler, ena sidan kanslispråket som strävar efter maximal tydlighet och andra sidan modernistisk poesi. Hotet mot detta är enligt Kristeva total förstening i ena fallet och i andra psykos. Birgitta placerade Tegnér som mest psykosbenägen och gav sedan sin egen bild av det största hotet i dag: marknaden. Hon exemplifierade med schlagerfestivalen som ett förytligande förtryck. Därefter halade Lars Rydquist tillbaka professorn och resten av samtalet kretsade kring vikten av skönlitteraturen, inte minst inom teoretiska ämnen, huruvida ett kanonförslag både är paradoxalt och verkningslöst samt hur man kan bejaka det hämningslösa njutandet i själva läsandet.

Och hur gick det med dansen då? Jo då, den kom in i slutet av föreställningen med hjälp av publiken. Vad finns det för likheter mellan pardans och läsande, undrade en åhörare. ”It takes two to tango” citerade Birgitta Holm och menade att det är likadant med litteraturen. På dansgolvet finns en viss könsmaktsordning men den kan numera omfördelas. Dock finns en som för och en som följer. Likadant är det i litteraturen, författaren för och läsaren/litteraturforskaren följer. Författaren bjuder upp till dans och läsaren ställer in sig – liksom i dansen – på att följa partnerns egenheter. Läsning såväl som pardans är ett samspel.

Huruvida skönlitteratur i skola och skolbibliotek ökar elevernas läsintresse resonerade Ann Catrine Eriksson och Lena Kjersén Edman kring. Ann Catrine arbetar på St Eskils gymnasium i Eskilstuna. Där går det 0,08% bibliotekarie per elev. Men man arbetar aktivt och intensivt med skönlitteratur ändå. Ett sätt som fungerar bra på St Eskils är att låta eleverna stå för lästips på skolans hemsida. Den är alltid tillgänglig, även om inte bibliotekarien är det. Ett annat sätt är att arbeta tematiskt och plocka in skönlitteraturen i ett ämnesintegrerat arbetssätt. ”Litteraturen i kunskap är lika viktigt som vatten för en blomma” citerade Ann Catrine en av eleverna. Hon har också arrangerat poesidagar för studenterna på estetiska programmet, något som varit mycket uppskattat. Lyrikutlånen ökade med 150% efter det jippot och eleverna vill ha fler poesidagar. Hennes erfarenheter och tips på aktiviteter finns nedtecknade i metodbanken på hemsidan (www.eskilstuna.se/steskilsgymnasium > Elevforum > Biblioteket).

Lena Kjersén berättade sedan vidare om vikten av skönlitteratur för yngre barn och hur hon i sitt arbete upptäckte behovet av en gemensam litterär plattform. För att råda bot på detta tänkte hon ut 70 olika böcker som alla barnen skulle ha mött under sin skoltid. Vilket liv det blev, vilken debatt i tidningarna! Visst är det märkligt, tyckte Lena, att det ska vara så fult att värdera litteratur. Ingen törs rekommendera en bra bok nu för tiden, medan varenda tidning har en sida där den ena kännaren efter den andra betygssätter månadens viner. Men en bra bok kan man inte rekommendera utan att det blir upprörda diskussioner. Nåväl, efter hårt arbete sållades det fram fem böcker för varje årskurs som nu är obligatoriska och som på sikt ska bidra till bättre kunskap. All läsning ger något i framtiden. Ta t.ex. Sagan om den lilla, lilla gumman, den kan man knyta an till längre fram när man undervisar om Elsa Beskow, om jugendstilen osv. Och alla elever känner till boken eftersom den står på kanon-listan.

Efter lunchen samlades ett antal föreläsare under temablocket ”Skönlitteraturen i modern biblioteks- och skolpraktik”. Gunnar Südow och Lotta Aleman inledde med att presentera MUSA (MetodUtveckling i Skönlitterärt Arbete). Det är ett utbildningspaket som syftar till att stärka bibliotekarierollen, att våga stå för en litterär smak och finna olika metoder för litteraturförmedling. Mer om den kan läsas på www.musa.se.

En av dem som gått kursen är Nina Fridh, bibliotekarie i Nacka. Hon har ett brinnande intresse att diskutera litteratur och tyckte egentligen att det är lite märkligt att man inte gör det i större utsträckning på biblioteket. Att låna ut är kanske inte det centrala i verksamheten. Biblioteket borde vara en litteraturens mötesplats, en fysisk plats för litteraturdiskussioner. I stort sett alla – utom möjligen bibliotekarierna själva – tror att biblioteket handlar om böcker. De flesta blir nog ändå bibliotekarier just på grund av sitt intresse för litteraturen. Och ändå diskuteras litteratur så lite. Nina bestämde sig en dag för att göra något åt det. Resultatet blev – eller blir, den öppnas senare i vår – en bokcirkel på nätet. Där kommer läsare att kunna samtala med andra läsare och diskutera litteratur under ordnade former med en bibliotekarie som moderator. Man kommer att kunna anmäla sig till olika grupper som virtuellt sammanstrålar under givna klockslag. Där kommer också att finnas läshörnor där man kan hitta likasinnade, möjligheter att finna läsvänner mm. När Nina visade frågeformuläret som man skulle fylla i för att ange sin egen läsprofil bröt ett ivrigt sorl ut i salen. Det var roligt och fantasieggande, med frågor som ”Vilken av följande huvudpersoner är du mest lik?” Intresset för bokcirklar på nätet har redan visats sig vara stort och över hundra personer har anmält sitt intresse, trots att verksamheten ännu inte startat. (www.bokcirklar.se)

Jan Ristarp representerade Näfs, Nätverk för skönlitteratur, som syftar till att främja samtal om skönlitteratur mellan olika yrkesgrupper. Nätverket har för närvarande 80 medlemmar och kommer att arrangera tre seminarier under hösten i Stockholmsregionen. Bodil Jörgensen Schylit talade kring skönlitteraturens frånvaro i utbildningen i Biblioteks- och informationsvetenskap. Hon ifrågasatte huruvida skönlitteraturen verkligen är väsentlig för alla bibliotek eller om det främst är en fråga för folkbiblioteken. På BIVIL i Lund utbildar man studenter till att arbeta på alla sorters bibliotek och fördjupningen inom respektive gebit ses som ett individuellt val som varje student själv får ta ansvar för. Bodil kommenterade också de senaste årens trender inom folkbiblioteken med folkbildning, utbildning och hjälp till självhjälp. Hur utvecklingen har gått från ett proaktivt förhållningssätt till ett reaktivt.

Bo Sundblad avslutade sedan temablocket med sitt anförande ”Om rätten att bli litterat”, i egenskap som läsforskare. Skolans ansvar för unga människors läsförmåga är obestridlig, och Bo gav flera exempel på ökade krav på läsning i samhället. Det räcker strängt taget att i försöken att förstå premiepensionsanvisningen för att inse det. Enligt Skolverkets rapport 115 finns tre nivåer angivna som dagens elever ska klara av, beroende på ålder. Nivå 1 vänder sig till åk 3 med krav på att söka enstaka information och kunna hantera korta enkla budskap. En 9-åring i dagens samhälle ska alltså ha nått samma nivå som en vuxen behövde under 1920-talet för att klara sig i samhället. Nivå 2 bottnar i åk 6 där man ska klara att läsa enklare skötselanvisningar och enklare skönlitteratur. Där låg nivån på 1970-talet. Nivå 3 kräver att man ska kunna dra egna slutsatser och läsa mellan raderna. Man ska alltså i åk 9 ha skaffat sig förmågan att förstå abstrakt och hypotetiskt tänkande för att bli godkänd i t.ex. kemi. För 200 år sedan var detta en avancerad tankeform som endast ett fåtal kunde. Numera är det ett krav för en 15-åring. Det kräver sin lärare och sin skola.

Bo Sundblad kom också in på Walter Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur – teknologiseringen av ordet. Ong menar att de flesta vuxna talar ett skrivspråksbaserat talspråk medan huvudsakligen unga och barn talar ett talspråksbaserat talspråk. En del personer är så litterata att de inte längre kan tala, raljerade Bo och gav exempel med citattecken i luften. Det är lätt för dem som kan koden att skratta åt det, men för alla som inte kan det är det värre. Hur lätt är det att få ett jobb om du inte behärskar ett skrivspråksbaserat talspråk i en anställningsintervju? Koden är ett villkor för deltagande i samhället, att bli en fullvärdig samhällsmedborgare. Hur tillägnar man sig då detta, vid sidan av skolan? Jo, genom läsning! (www.bibo.se)

Dagens kröntes med Margareta Strömstedt och hennes personliga inlägg om litteraturens betydelse. Men detta får ni läsa i sin helhet i nästkommande nummer av tidskriften Ikoner.

Eva Ingvarsson, BTJ