 Ikoner
2/05
Ibland kan man tro att det är utvecklingen själv
som hindrar utvecklingen.
Lika ofta ibland kan man tycka att det är biblioteken
själva som hindrar biblioteksutvecklingen. Här har
man nu i mer än 20 år haft tillgång till
en ny teknik som i och för sig kanske inte är fullt
så ny längre som den själv vill, men i alla
fall nyare än en som inte är lika ny. Och det enda
man gjort är att försöka pressa in den i biblioteket
för att den där ska göra alla de nödvändiga
tjänster som tjänstemännen inte längre
tycker sig vilja göra tjänst i. Det är inte
precis till att ha prövat tekniken till vad den kan i
sig själv och skulle kunna uträtta på sina
egna villkor om den fick sina egna möjligheter. Prestera
mer och möjligen bättre än några hundra
års stilla lunk på tomgång, hitta nya vägar
och uppgifter, locka mer folk med andra krav, större
publik med ökade anspråk, få verksamheten
att fungera mitt i samhället och inte bara inom de egna
fyrkantiga väggarna. Att låta modern teknologi
bidra till mer än att fräscha upp traditionströtta
självklarheter, ha den till det annorlunda och oförutsägbara
till båtnad för nutida och framtida kundbehov och
det egna existensberättigandet. I stället för
att bara låta den överta rutiner för att,
som det heter, frigöra personella resurser för andra
uppgifter. Vilka då – än mer intern tjänst?
Om inte i ett slags överförd bemärkelse det
handlar om vad Carl Fehrman berättar i Studentafton :
lundensiskt fönster mot världen (2005) om att Frans
G Bengtsson sagt sig sett skylten på UB i Lund på
vilken det stod: "I detta rum får intet arbete
utföras."
Ett bibliotek vill gärna gå i takt med sin tid
och redan ha ena foten i framtiden. Men agerar ibland som
om det förvaltade ett flersekelgammalt sockenbibliotek
– och så undrar man varför det ser ut som
det ser ut och går som det går. Traditionens makt
är stor här som där, och här ska den dessutom
vara det. Det också. Samtiden och framtiden ska kompletteras
med kulturarvsgarantin och bevarandeskyldigheten. Att värna
och vårda, förmedla och tillhandahålla efterfrågat
för efterforskning – och så då fånga
det nya och möta det kommande. Det här är ingen
lätt match utan ett brett ansvarsområde som kräver
uppsikt och utsikt, tillbakablick och framåtblick.
Tidigt blev man i biblioteket varse nödvändigheten
av ordning och reda. Sådant som inte är alldeles
enkelt att hålla ordning och reda på för
att inte oordningen och oredan ska sprida sig. Redan vid mitten
av 1800-talet insåg man behovet av organisation, in-
och uppdelning. På en spik vid ingången kunde
hänga en handskriven papperslapp som berättade om
beståndet, vad som var utlånat och ibland rent
av till vem. En rudimentär kortkatalog och en embryonal
katalogpost, naturligtvis. 1857 satte en gubbe in en annons
i pressen och åtog sig att för biblioteks räkning
grunda grundbibliotek. Om flera socknar anslöt sig samtidigt
"borde under sådana omständigheter förläggarne
kunna medgifva en betydlig prisnedsättning". Eftersom
det var gubben – P. A. Siljeström förstås
– som skötte urvalet behövdes ju ingen inköpsvägledning
eller några bokomdömen. Men ändå, ett
slags tidig sambindningsverksamhet var det förstås.
En snar biblioteksupptäckt i takt med att bestånden
växte var behovet av en systematisk ordning i ordningen.
Under inledningen av förra seklet hade svenskt biblioteksväsen
vetskap om förekomsten av klassifikationssystem. Så
när man såg sig omkring efter internationella förebilder
fanns i varje fall några stycken redan etablerade att
välja bland, numeriskt organiserade. Varpå det
svenska beslutet blev att inrätta ett alldeles eget,
och för säkerhets skull alfabetiskt uppställt.
Fr.o.m. 1921 är Sverige ensamt om sitt system och därmed
globalt sett unikt även om modernare tider tvingat fram
krav på translitterering medelst mappning.
SAB:s klassifikationssystem är med andra ord snart 100
år gammalt, och det syns. Titta in på avdelningen
C, välutbyggd som Vatikanen själv. Leta efter i
nutiden frekventa företeelser och innetekniker som har
med t.ex. IT att göra. Panikartat insorterade under underavdelningar
under överavdelningen Allmänt och blandat. Kanske
man skulle se över det här, och då är
inte lösningen att välja bland annat antikverat
som funnits under ännu längre tid utan att hitta
det nya och hållbara i kanske framtida 100 år
– med hjälp av just den nya tekniken om den finge
chansen att visa upp sig utan alltför antediluvianska
pekpinnar. För på något sätt gömmer
sig här en paradox. Inkvisitoriskt framhåller man
att nu ska besökarna ta ett större eget ansvar och
uträtta så mycket mer själva i biblioteket
(helst hemifrån) än vad de behövt tidigare.
I den situationen är det då en ringa poäng
att hänvisa dem till en ordning som kräver flera
års specialutbildning för att begripa – om
än inte alltid att behärska ens för experten.
Därför att det inte behövs, därför
att här har tekniken redan kunnat bidra.
Tulipanaros, bevars, men pröva. T.ex. med ny teknik.
RFID ska ju nu testas i skarpt läge också i Bibliotekssverige.
Det presenterades redan för två år sedan
av BTJ på årsmötet i Stockholm. Det är
enkelt och geschwint, signalerna hittar, håller rätt
och reda på vad de ska. Och visst kan man, eller kanske
snarare roboten, hysta in återlämnade böcker
var som helst i hyllorna och det skulle ändå gå
att få tag i dem. Fast då missar man en fundamental
del i (folk)bibliotekstanken – folkets eget letande.
Dessutom skulle det bli ett himla liv med alla de olikljudande
pipen när besökarna ginge ut efter önskade
titlar – (om inte hörlurar ska bli en obligatorisk
utrustning i lånelunkandet). Det skulle annars i biblioteket
ljuda som av variationer på Stockhausens "Kontra-Punkte".
Och klassisk musik på hög volym spelas numera bara
i offentliga lokaler för att tvinga bort alkisar, narkomaner,
uteliggare, hemlösa och sådana med samma självklara
rätt att uppehålla sig var de vill precis som vi
andra i vår vardagsvanliga välfärdsvärld.
Vi kanske lyckligare lottade som bara lyssnar vid solenna
situationer i särdeles salonger och iklädda fåniga
flugor.
MARC är född på 1960-talet. MARC är
inte en stor stark, MARC är en myrstack i sambrukets
tjänst. Kanske dags att vara mindre myllrig, kanske kunde
t.ex. en ny teknik användas till att plöja och röja,
rationalisera och radikalisera, effektivisera och enkelgöra.
Med säkerställandets hängsellivrem katalogiseras
böckerna i detta lilla land samtidigt på två
olika håll. I enlighet med anglo-amerikanska lagar och
förordningar från 1970-nånstans och som nu
börjar rinna över alla sina bredder. Den bibliografiska
precisionen tangerar alltmer det bibliografiska självändamålet.
Har någon tänkt på vad en ny teknik eventuellt
skulle kunna bistå med?
Moderna bibliotek i Sverige vill fortfarande gärna underhålla
sina lika egna som små mer eller mindre lokala bibliotekssystem.
Är sådant verkligen i fas med en tydligt globaliserad
teknologi med inneboende styrka till stordrift, samsyn och
integrering? Själv är jag så metusalemsk att
jag minns när man en gång nästan parallellt
introducerade två halvtaskiga system i stället
för ett enda som kunde ha blivit riktigt bra. bibliotek.se
säger någon då. Då säger mitt
matematiska handikapp att summan av två halvtaskiga
system rimligen måste bli ett heltaskigt.
"Vad sker på biblioteket?", brukar journalistvolontärer
få som lagom prosaiskt reportageuppdrag på somrarna.
Vad som händer på biblioteket törs väl
ingen vanlig våga fråga om i upplysningen. Jag
har aldrig tordats ställa en enda fråga i ett biblioteks
informationsdisk så upptagna som de verkställiga
verkat vara med att analysera sambindningshäften. Och
efter att i förra Ikoner läst om referensverksamheten
förefaller denna skräckslagenhet ha varit legitim.
Nu när de tidigare fritt tillgängliga häftena
glesnat undrar man vad då där istället sker.
Kanske tungomålstalar man ett mantra: "Jag tror
på SAB, KRS och den helige MARC!."
Så här är det naturligtvis inte alls, inte
i något som helst hänseende. Därför skulle
det inte heller behöva vara så förfärande
farligt att vältra undan några stenar för
att se efter så att där inte döljer sig något
onödigt olämpligt, stinkande sumpigt eller några
infekterade influenser. För om inte, och sannolikt inte,
så är det ju bara att vi rullar tillbaka de där
bumlingarna igen förvissade om att det som varit alldeles
utomordentligt bra i snart 100 år är precis lika
bra idag och kommer så att förbli i ytterligare
åtminstone 200 år.
Därmed behöver fortsättningsvis inte heller
någon liten körd nörd härledd från
Porten mot Kontinenten besvära omvärlden med något
som han inte begriper och ingenting har att göra med.
Men tillfråga gärna den s.k. nya tekniken, den
svarar säkert om den bara blir tillfrågad.
Skulle dock ett behov kunna förefinnas om debatt i dessa
sakernas stillstånd så skulle sådan kunna
erbjudas inom ramen för ett arrangemang i Ikoner-Akademien.
T.ex. under rubriken "Är det lokala fortfarande
det centrala?". I så fall – välkomna!
Eller en konferens i Ikoner-Akademien. T.ex. med titeln "Klassifikasering!"
I så fall – välkomna!
|
Jan-Eric Malmquist
|
Farfar
|
 |
Tillbaka
»
|
