Ikoner 5/07

Bibliotek stärker åsiktspluralismen i samhället, kan man få sig till livs. Det är i så fall en uppgift som heter duga i det som annars ibland kan kännas som en värld onödigt insulär och intern. Allting tar alldeles för lång tid för att få lov att kallas utveckling. Det är nu mer än tio år sedan jag i BBL skrev om det nödvändiga i att torpedera de då vattentäta skott som skiktade biblioteksmarknaden i olika smådelar. Strax efter planerade jag en konferens om ett biblioteksnationellt advisory board, men fick inte med mig alla nödvändiga bibliotekspotentater som av säkert självstrategiska skäl inte ville ha några fingrar i den syltburken. Då. På hemvägen från en Halmstadkonferens hade jag tänkt ut rubriken, den som sedan blev titeln på Bjarne Sjöquists bok – Är det på efterkälken Sverige åker? Nu har vi en enda i stället för flera biblioteksorganisationer. Det är bra även om intrycket är att man fortfarande helst dansar med varann sektorsvis. Idag syns återkommande propåer om en nationell bibliotekspolitik.

Inte för den minsta sekund att jag skulle inbilla mig ha haft någon inverkan på hur solen senare haft sin gång, men som ett exempel på viss tröghet må det kanske få framstå.

I en konkurrenssituation som den idag är det knappast fin i kanten man ska vara. Utan påstridig intill burdus för att med vassa armbågar tränga sig fram genom makternas korridorer. Skärpa tonen, vässa argumenten, bekriga de allt oftare uppdykande konkurrenterna. Det viktiga nuförtiden är inte att vara till lags utan till olags, att embarkera barrikaderna i stället för att gömma sig bakom dem, slå på stora trumman hellre än att försöka få ljud i den försynta piccolaflöjten. Det är inte med huvudet djupt nerstucket i sanden som man har den bästa utsikten, hör eller hörs bäst. Det går inte bara att sitta och sura och tjura. Att väcka förargelse är inte någon moralisk defekt om det gynnar sina seriösa syften. Men då behövs mer än BBL:s internirritationer och atlestamare i BiS. Ikoner slipps ju, och har f.ö. inte på långliga tider trott sig vara en hörbar röst ens i den tunna biblioteksdebatten. Inte heller, vad så angår, sett sig som en renodlad bibliotekstidskrift utan som mer kulturgenerell än så. Men etiketteringar är svåra att bli av med, uppenbarligen.

Den optimala försäljningsframgången är att anfalla kunden utan att denne känner sig anfallen. Men då gäller det att våga sticka ut hakan även med risk att få en smäll på den. Visa upp sig, höras av också på oväntade, överraskande och rent av spektakulära sätt och ställen. Inte skygga för kanske sällan prövade marknadsföringsmetoder och opinionsskapande, som rent av lobbying, sponsring och entreprenörskap.

När skryter biblioteket om sig på bussen, tåget, flyget, i reklam-tv? När får vi se söndagens helsidesannons i den stora riksdraken? En sådan har inget bibliotek råd med. Nej – men om 300 bibliotek bidrog med 1000 spänn var skulle det kanske gå. Eller tillsammans med någon som besitter de riktigt rejäla resurserna. Fast kanske är det inte lönt därför att det ändå inte skulle ge något resultat även om att ge upp före är tveksamt som tillämpad metodik. Eller därför att bibblan inte vill ha fler besökare än man redan dras med. Sponsring behöver å andra sidan inte bara vara att vänta in den avsevärda kosingen. Det kan vara något också i det lilla. Att biblioteket någon gång bjuder kunderna på bullar pröjsar säkert bagaren för om han får tala om att det är han som har bakat dem.

Ett bibliotek ska vara öppet mer än bara i termer av öppettider, vilket hittills varit liktydigt med att konsekvent vara stängt när vi som representerar det arbetande folket har tid att gå dit. Det ska också vara öppet utåt mot samhället och då även i ett slags överförd bemärkelse finnas där människorna finns, rör sig och trivs. Inte enbart ett högtidligt mausoleum dit man får ta sig på egna villkor och där den beordrade tystnaden bara bryts av gonggongslagets stängningsbudskap. RFID kan komma att ta över mycket tråkträlande. Använd då nya tider till att leende titta kunden i ögonen med ännu vänligare tilltal. Inte till fler sammanträden, detta ok som är till för att maskera bristande kreativitet. Inte mer inre tjänst, en skyddad verkstad som fanns också i den gamla lumpen och innebar att putsa en redan välputsad bajonett. Ett martialiskt attribut till föga nytta allra minst mot lede fi. Inte ytterligare nätverk som än många fler då kommer att fastna i. Ett bibliotek ska vara öppet för oss som vill utnyttja det och kanske ännu bättre än nu anpassa sig till detta allmänna behov. För att det inte ska gå det som när Stig Ahlgren för snart 60 år sedan om någon skrev i salig Veckojournalen: ”Med renare instrument har ingen skurit halsen av sig själv.”

Sedan har ju biblioteksmänniskan sitt att dras med. Uppdraget är väsentligt, ansvarsfullt, angeläget, uppskattat och omvittnat arbetsintensivt, men har hittills dåligt lönat sig vid den månatliga titten i lönekuvertet. Det är säkert en osannfärdig historia den som berättats, den konventionella och traditionsuppbundna bilden av en bibliotekarie. Ni vet hur den låter för den har ni tvingats avlyssna i många herrans år, bibliotekarievalsen, falsk och framförd av tondöva. Sockenbiblioteket blev folkskollärarens revir. Han var i regel en han och efterföljdes av borgmästardöttrar. Det var de som införde giftskåpet och likt utsvultna vargar bevakade det. Därpå halvtidstjänstgörande hemmafruar som säkert var de som skapade myten om hårknuten och de korviga yllestrumporna. Chefen var en heltida herre med bättre betalt. Sedan kom då den moderna epoken med professionell personal och med så pass god lön i alla fall så den räckte till Gudrun Sjödeen-kollektionen. Nu är det huruvida med tatuering eller piecering.

Givetvis är allt det här fördomsfullt och lögnaktigt. Ändå ser man spår av historieskrivningen ända in i sena tider. Så sena som för bara få år sedan. ”Bibliotekarier är en yrkesgrupp som kan betecknas som en semiprofession”. Vilket skulle betyda en strävan efter att bli en profession genom att försvara position och ställning.

De odlar en egen yrkeskultur och beskrivs ofta som besjälade av sitt yrke och sin uppgift. Det leder till en uppgiftsorienterad organisationskultur med avståndstagande från strategiska och ekonomiska överväganden. Med sådana egenskaper följer svårigheter både att hävda sig själv och att marknadsföra den egna verksamheten. I beskrivningarna av bibliotekarier betonas det passiva och inåtvända.

Att det sedan också fanns positiva omdömen ”i det besjälade, i kärleken till biblioteket ligger en stark kraft …” är bra men en annan sak. För är detta sant är det hög tid att göra något åt det. Är det inte sant är det hög tid att göra något åt det – genom den eftertryckliga dementin. Återigen, stick ut hakan!

Biblioteksdebatten är försynt intill osynlig. När biblioteksideologerna (biblioteksvisionärerna om de gärna vill) hörs av är det för det mesta fantasifattigt och repetitivt. Drastisk och praktisk är inte styrkan, skådandet in i framtiden förutsägbart. Ta t.ex. det här med bibliotekslagen. Vid varje tillfälle som bjuds hackar man på den, skäller den för tandlös, spretig, diffus och allt vad det nu är. Men det vet vi ju! Och det har vi tyckt allihop sedan den kom 1996. Så det är ju inte mycket till insats att upprepa detta i parti och minut. Gör något i stället! Pres(en)tera en skugg(biblioteks)lag som är precis så som alla vill ha den. Konkret, distinkt, tydlig och välutvecklad! Gärna innan moderaten Schulte har konfiskerat den.

Tvinga sedan överbestämmaren, vem han eller hon eller vilka det är, att läsa och begripa. Begrips inte så finns förklaring att få. Kräv kommentar och debatt. Gillra fällan, gräv en fallgrop, kasta ut fångstnätet, aptera handfängsel och fotbojor. Det är inte böckerna som ska tjudras fast i biblioteket, det är beslutsfattaren. Kräv att han (om det är en han, det är inte nödvändigt) att stanna kvar, lyssna, delta, diskutera. I stället för som nu komma försenad in till en konferens med mobilen för örat, titta på klockan och riva av ett oengagerat utan-ståndpunkt-föredrag. Titta på klockan, sätta mobilen till örat och lämna lokalen med långa kliv. Acceptera inte att han sticker, inte lyssnar, inte tar ställning eller fattar för att fatta beslut. Mobba honom, hota med mobbens vedergällning. Han sitter ju kvar när kungen kallat. Ja, men kalla kungen då!

Övergivna sitter de som är engagerade kvar och tvingas debattera med varann utan något mandat att fatta sådana beslut som hade behövts. Något de gjort i evigheter för det är alltid samma gäng i alla sådana här sammanhang. Hjalmar Söderberg: ”Ett litet folk och en liten stad, tänkte han. Vi äro alla ett litet fåtal figurer, som sprattla på scenen, alltid desamma.”

Vid ett besök i Sverige härförleden slog Microsofts koncernchef Steve Ballmer vad med Dagens Industri om att inom tio år skulle alla tryckta tidningar vara försvunna. DI satte 1000 dollar emot, ett bud som Ballmer var beredd att höja rejält eftersom han – tycktes han tycka – har råd.

How about the book in the library?

Jan-Eric Malmquist

Tillbaka »